Från att vaping på kontoret till att stjäla en snabb 15-minuters cigarettpaus, rökning är fortfarande en ohälsosam aspekt av arbetsdagen och lämnar arbetsgivare och annan personal i ett rökgrå limbo.
För HR Buddys grundare och verkställande direktör Damien McCarthy, diskursen kring rökning och vaping politik på arbetsplatsen fortsätter att vara ”en riktig stridsdel”.
Man skulle kunna tro att 2024 skulle röka på arbetsplatsen vara ett minne blott, men ändå statistik släppt av Världshälsoorganisationen (WHO), visar att 1,3 miljarder människor världen över använder tobaksprodukter regelbundet.
I ett EU-först har Irlands regering idag (14 maj) godkänt lagstiftning för att höja den lagliga åldern vid vilken du kan köpa tobak från 18 till 21. Och enkorsa dammen, England diskuterar ett förslag rökförbud som skulle förbjuda alla födda efter 2009 att någonsin köpa tobak.
Konsekvenserna för ekonomin och hälsovårdssektorn skulle vara betydande, men hur är det med arbetskraften, där för närvarande ”rökningspolitik kan vara svag eller inte ens existera”, enligt McCarthy, med flera som utelämnar några riktlinjer kring vaping?
Tidsstöld eller mig tid?
För många är en oplanerad rökpaus på 15 minuter all motivation de behöver för att belåtet ta sig igenom dagens arbete. Ironiskt nog kan den friska luften, tobakens hit och störningen av den vanliga agendan jämföras med ett egenvårdsögonblick.
Men som McCarthy förklarar finns det mer än en person att tänka på i det här scenariot, eftersom ”arbetskollegor tenderar att se sina medarbetares rökvanor som en extra paus som kan lägga press på deras befintliga arbetsbelastning”.
För arbetsgivare kan otillåtna rökpauser också vara en källa till tvist, eftersom den anställde är på dygnet och alla pauser som tas utöver de obligatoriska viloperioderna ”seas som tidsstöld”.
Det finns en trikotomi på spel. Den anställde som röker eller vaper känner sannolikt att arbetet de gör och det uppsving de får motiverar en kort rökpaus en eller två gånger om dagen. För deras medarbetare kan känslor av förbittring uppstå, vilket ofta leder till att ”icke-rökare blir mindre produktiva och oengagerade”, förklarar McCarthy. Han noterar dock att chefens mildhet när det gäller rökning kan användas av icke-rökare som en metaforisk pinne att ”slå arbetsgivaren med”.
Den sista nyckelfiguren i denna olyckliga triangel är arbetsgivaren, som tekniskt sett låter de icke-regleringsavbrotten bestå, men som lider ekonomiskt och personalmässigt. Mängden förlorad tid kan tyckas försumbar, men för McCarthy finns det en större bild, eftersom han citerar forskning som tyder på att rökare förlorar ”sex arbetsdagar om året” i jämförelse med sina icke-rökare kollegor.
Hjälp eller hyckleri?
Förmodligen motarbetar företag sin egen policy för företagens sociala ansvar (CSR) genom att avsäga sig sin roll i det strikta införandet av åtgärder mot rökning och vaping på jobbet.
Som McCarthy noterar kan prioriteringar stå i direkt motsägelse till varandra. Det kan finnas en stark antirökpolicy i en byggnad, men ”om det finns ett särskilt rökområde kommer folk att gå till det”.
”Det handlar verkligen om att förändra kulturen”, säger han och destabilisera den ”onda cirkeln” där arbetsgivare ”inte vill gunga båten” genom att utmana rökpauser eller ändra status quo.
Istället för att riva befintliga strukturer bör arbetsgivare och HR-avdelningar ”se ut att vara proaktiva”, säger McCarthy. ”De bör ta itu med rökning som en del av en välbefinnandepolicy. Vissa organisationer inkluderar kostnaderna för program för att sluta röka som en del av sin välbefinnandestrategi. Detta kan ha enorma fördelar för både arbetare och företaget.” Dessa fördelar kan inkludera ”en minskning av sjukdagar och förlorad tid” samt en arbetsstyrka som överlag lever en hälsosammare livsstil.
Tyvärr, förklarar McCarthy, är alla företag olika och HR-divisioner ”kan ha svårt att få det nödvändiga ekonomiska stödet”. Det är här som arbetsgivare och HR måste samarbeta för att konceptualisera en långsiktig plan för ”långsiktig vinst”.
Det är värt att notera, konstaterar McCarthy, att ”lagstiftningen är tillräckligt stark”. Enligt lag, ”arbetare har inte rätt till rökpauser”, det finns en laglig skyldighet att ha ”en rökfri policy”, och detta måste tydligt visas genom skyltar.
Den lagen omfattar dock inte vaping och McCarthy tycker ”det kanske borde det”, eftersom nya studier visar att vaping kommer med sina egna hälsorisker.
I slutändan har arbetsgivare och HR-avdelningar två alternativ. De kan styra med järnhand, straffa rökpauser på arbetsplatsen, förbjuda vapes och demontera alla fysiska strukturer som skulle kunna användas som ett rökskjul, i ett drag som McCarthy skulle beskriva som ”tuff kärlek” och potentiellt ”tå-curling till ens överväga”.
Alternativt, konstaterar han, ”det finns en mjukare sida” som borde erkänna att för vissa rökområden och rökpauser är värdefulla sociala uttag på arbetsplatsen. Om företag är engagerade i en positiv rökfri kultur bör de ”investera ur ett välmåendeperspektiv i rökavvänjningsbehandlingar”.
”Investera i dina arbetares hälsa”, säger han.
Ta reda på hur nya tekniska trender förändras i morgon med vår nya podcast, Future Human: The Series. Lyssna nu Spotifypå Äpple eller var du än får dina poddar.
