Mer än en hundra företag de bara avstå från att kräva staten för de skador de lidit på grund av restriktionerna under larmtillstånden som beslutades under coronaviruspandemin. Detta har skett efter att Högsta domstolen i början av november meddelade den första domen i denna fråga och avvisade kravet från en egenföretagare. Efter detta utfärdade domstolen nästan 50 andra resolutioner och avvisade överklaganden från affärsmän och egenföretagare så att staten var tvungen att betala denna typ av ersättning.
Nu har mer än 100 företag i besöks-, fritids- och restaurangsektorn har avstått från att fortsätta med de överklaganden som de lade fram till den administrativa rättegångskammaren, efter att ha fått kännedom om det nya avgörandet av dessa domar och undvikit att betala kostnaderna för rättegången. Över 10 000 överklaganden lämnades in. för statens ekonomiska ansvar för nämnda nedläggningar, varav cirka 9 000 fortfarande är under behandling.
Som förklarat José María Salcedopartner-direktör för företaget Salcedo skattetvister, fallet med denna mening är inte som alla andra fall som påverkar massivt. I det här fallet, ”på ett eller annat sätt kommer alla berörda egenföretagare och företag att ha överklagat på samma grunder. Dessa är larmtillståndets grundlagsstridighet och lagstiftarens egendomsansvar. I båda fallen Högsta domstolen har avvisat dessa argument med tanke på att situationen var extrem, åtgärderna var nödvändiga och att det också var samhället som helhet som fick utstå dessa restriktioner.
Varför antas inte rätten till ersättning för egenföretagare för nedläggningar under coronaviruspandemin?
Domstolen har i ett av de senaste avgörandena i frågan uttryckt att ”denna bestämmelse inte på något sätt härleder en annan ansvarsordning än den allmänna etablerade, utan tvärtom, vad den gör är just hänvisa till den allmänna ansvarsordningen”. Och, fortsätter han: ”pandemin passar definitionen av force majeure omständighet eftersom det utgjorde en ovanlig och oväntad händelse”, och detta gällde över hela planeten”.
Och citera författningsdomstolsom redan påpekat att ”den de vidtagna åtgärderna var nödvändiga, lämpliga och proportionerliga mot situationens allvar och de åtnjöt en tillräcklig grad av allmänhet om sina mottagare. Samhället som helhet fick utstå de beslut som fattats av offentliga makter för att bevara medborgarnas hälsa och liv, så att medlen för att reparera eller minska skadan för dem som drabbades mest intensivt, var lämpliga, det måste vara av offentligt stöd – som beviljades allmänt – men inte det av förmögenhetsansvar”.
Redan i det första fallet Högsta domstolen dömde enligt följande:: ”såvitt gäller eventuellt ansvar för lagstiftningshandlingar varav skadestånd uppstår för vilka det inte finns någon laglig skyldighet att bära dem, är inte heller lagkraven uppfyllda. Såväl författningsdomstolen som nu Högsta domstolen har ansett att de lidna skadorna inte är olagliga. I denna mening förklaras det att de vidtagna åtgärderna var nödvändiga, lämpliga och proportionerliga i förhållande till situationens allvar och åtnjöt en tillräcklig grad av allmängiltighet i fråga om mottagarna, så att de hade den rättsliga skyldigheten att uthärda dem utan att generera någon rätt till ersättning för eventuella skador”.
